7.11.10

Historia om mej!! (glöm ej att ms är en personlig sjukdom)

Innan jag låter er läsa de inlägg jag kommer skriva framöver, bör ni få lite historik om mej...fy va egoistisk jag känner mej. Skriver en blogg om mej. Men vem är inte den bästa källan att skriva om det här än sej själv i det här falle t:)
I a f. Historia om mej själv. 
Jag berättar i a f från o med typ 6år tillbaka. Då jag fick min ms-diagnos. Klart det finns tankar o tycke om saker som hänt innan dess jag är ju 27, men ja känner att det är nog inte alls kul att veta. 
I a f jag fick min ms-diagnos för typ  6år sen o jag här lärt mej tokmycket om hur jag funkar o hur kroppen funkar. För jag gör så att jag delar på mitt jag och på min ms. Det kanske är ett sätt att klara av en så elak sjukdom som förtär kroppen. 
Jag kunde inte ana vad som väntade mej den dagen jag och min far fick reda på av doktorn att jag fått ms. Varken jag eller min far reagerade särskilt mycket. Man kan ju inte reagera på nåt man inte vet vad det är. Eller... jag kan inte det. 
Jag kan ju inte tala för min far, men jag kan bara säga "wow, vilka föräldrar jag har".
Efter att ha känt av stickningar i nacken o lite tillsägningar av goda vänner att söka upp vård fick jag uppleva hur mina föräldrar ställde upp. När jag och min far kom hemhem till mamma möttes jag av en underbart härlig kram. 
Bara några dagar efter att jag kommit hemhem fick jag påbörja min resa med "Emil"...hehe... Ja han fick heta så, min allra första krycka. Visst det var ju inte kul att behöva den. Men som allt annat här i livet som varit tungt så gällde det bara att gilla läget. 
Det nyåret var jag bjuden på en bal. En bal jag inte vill missa. Många vänner, som jag också älskar, skulle ju dit och det är ju trevligt med sådana tillställningar. Vi gjorde oss i ordning o allt kändes bra. Tills jag ställde mig framför spegeln färdig med min oranga klänning o så tar jag upp kryckan. Å vad jag egentligen ville bara krascha den. hehe...men det gick ju inte för sej. 
Dels vill jag inte skrämma mina vänner med det raseriutbrott som bubblade i mig mot kryckan o jag är ju ingen stålman som kan böja stål hur som helst...förresten jag hade ju långklänning och var sminkad och klar...hehe.
Jag är inte den som visar ilska o besvikelser...inte så mycket i a f. Inget att bråka om lixom. Jag blir ju inte friskare för det.
I a f den tiden bodde jag på en plats som jag älskar. Det var inte bara de vänner jag hade runt mig som ja älskar utan oxå byn o jobbet...livet helt enkelt!! Tyvärr förbättrade det inte mitt sjukdomstillstånd. Under denna tid förvärrades ms-tröttheten. 
Ms tröttheten är ett kapitel för sej. Det är ju ingen vanlig trötthet, utan på mej känns det som en konstant trötthet o när jag blev som tröttas känns det nästan som hela munnen o tungan svullnar upp utan att det gör det. 
Efter 1,5 år fick jag svälja min stolhet och flytta till en plats där jag förhoppningsvis skulle få bättre vård. Då fick jag en helt underbart bra läkare o jag kände mej hur välkommen som helst. Stickningarna fanns dock kvar. Då påbörjade jag Tysabri. Som då var en ganska ny bromsmedicin. Redan då uppmärksamma mej min doktor att man kan få en slags hjärnsjukdom(PLM elle nåt) av den. Det fanns fall där man t o m hade dött. Men som jag förstod det var risken att få den inte så hög. 
Vad jag hörde för några månader sedan så har det antalet ökat. P g a  det och för att jag rent fysiskt inte upplevt att den bromsmedicinen och de jag tidigare fått inte fungerat alls. Valde jag att avsluta den. 
När jag tog det beslutet hade jag blivit så pass dålig att jag under längre sträckor fick ha två kryckor. Det är väldigt mäckigt och jag är grymt impad på dem som klarar det. Då fick jag i a f ta hjälp av både Emil och Dag. Dag är en snygg och praktisk krycka. Men mitt mål är ju att att ställa dom i garderoben. 

Som jag skriver i titeln av detta inlägg är det en personlig sjukdom. Med det menar jag att ingen annan som har Ms har det som jag o ja har inte som någon annan som har Ms. Därför har jag int rätt att säga vad jag tycker att alla andra med ms ska göra eller ingen annan kan ju bestämma över mitt beslut... Ibland önskade jag faktiskt att någon människa kunde göra det. 
Samtidigt tycker jag ju det var skönt när min doktor skrev "det är självklart du som bestämmer över din kropp." Det är lite dubbel, jag vet. 
Det är nog som min mor säger "det är så svårt att veta vad du tycker...." Doktorn skrev i a f så när jag berättade för henne att ja bestämmt mej att fara till Bulgrien för att göra en operation mot min ms...

1 kommentar:

Anonym sa...

Vilken trevlig berättelse. anhörig

DET ÄR ÖVER NU...nästan!

😊😊😊😊😊😊😊😊😊😊😊😊😊😊😊😊😊😊😊😊😊😊😊😊😊😊 Värmen från sommaren hetta, som har lagrats i kroppen verkar vara borta . Nu orkar j...